you borrowed the car and you think you're the driver, but now you're the passenger to your own heart and it takes you travelling, travelling on.
jag förstår mig inte på tid, har aldrig gjort.
för helt plötsligt ligger han där, jämte mig.
under samma täcke.
håller om mig hela natten och på morgonen brygger vi svart kaffe.
Jag förstår mig inte på tid, har aldrig gjort.
För helt plötsligt ligger han där, jämte mig.
Under samma täcke.
Håller om mig hela natten och på morgonen brygger vi svart kaffe.
i got bruises on my knees for you and grass stains on my knees for you, got holes in my new jeans for you, got pink and black and blue.
Det handlar inte alls om honom längre.
Inte alls.
Det handlar om något mycket blåare,
något som såg mig rakt in i ögonen.
Idag.
// han river sönder hennes ihopsydda illusioner med hans böjda naglar.
i know a spell that would make you help write about love, it could be in any tense, but it must make sense.
Han frågar inte längre.
Om vi ska ses,
på ett sätt så vill jag inte att han ska det.
Fråga.
Fast, på ett sätt är det bara de orden jag vill höra.
Allt det andra spelar ingen roll.
hjärta. insikt. principer.
Och fasän jag vinner tjugofem kronor på triss
ibland
så känner jag mig alltid som en förlorare.
//.
jag vill inte att du ska se något i mig.
jag vill bara att du ska se mig.
jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret jag gömmer mig jag, värjer mig.
Och när jag stod där bakom honom kunde jag inte riktigt slita blicken ifrån hans vinterbleka pojknacke.
what makes winters lonely, now at last I know.
Jag somnar alldeles för sent på kvällarna. Jag brukar ligga i min säng och stirra i taket. Allt är så tyst, och ibland hör jag inte ens mina egna andetag. Jag vet jag lever, även fast det inte känns så ibland. Jag brukar erkänna att jag mår bra. Men när jag gör det, så brukar alltid hjärtat brista och skava.
Känslan av att slockna.
linnea.
Jag saknar dig, men snart kommer du hem.
vi går ut och brinner upp i natten.
om sam.
Han heter Sam, är arton år gammal röker lite för mycket cigaretter och dricker alltid sitt kaffe, svart.
Och kallt.
Han sitter ofta på sitt rum och skriver.
Om hur tomt hans hjärta är och hur han kan sakna så att det skaver ibland.
Han spelar gitarr och sjunger falskt till.
Om flickor han aldrig riktigt kunde fånga.
I hans rum.
Med ned rullade persienner och fyra svarta väggar.
Ensam.
Ikväll önskar han att han kunde vara där för henne.
Och hålla om henne och kyssa hennes läppstiftsmålade läppar.
Hon vet bara inte att han finns.
På riktigt.
I samma stad, samma land, samma nedsläckta gata.
om sam och nora II
Nej, för vad vet hon egentligen.
Om kärlek.
Kanske allt, kanske ingenting egentligen.
Hon längtar mest bort.
Till en helt annan plats.
Där den existerar.
Kärleken.
Och han.
Han vet.
Men aldrig upplevt den.
På riktigt.
Kärleken.
du och jag är av samma sort / var vi än är längtar vi alltid bort I
Utanför hennes fönster dansar höstlöven en kall september natt,
innanför stängda dörrar dansar hon.
Trots att det skaver i bröstkorgen. Och de skrivna orden i papperskorgen.
Det är så tyst att det skaver i öronen.
Han är egentligen ingen alls. Men han önskar,
att han var något för någon ibland. Ibland ramlar han omkring på folktomma gator,
tänder cigarett efter cigarett. Men oftast önskar han mest av allt att det var en hand.
Att hålla.
Han har smala underarmar och tretton födelsemärken, från armbågen och ner.
Hon läser ofta i böcker om pojkar som honom. Hon vet de finns på riktigt,
han är bara vilsen och har inte hittat henne än.
Men det har gått för lång tid utan något har hänt i hennes liv. Hon vill ha orden.
Hon vill ha armar. Hon vill ha läppar. Hon vill ha någon. Honom. Hon vill ha allt.
Ja, exakt allt.
Hon vet bara inte att han tänker. På någon, som henne ibland. För han vill exakt det där.
Som hon vill.
Hon heter Nora, är sjutton år gammal lyssnar på Kent lite för mycket och dricker alltid sitt kaffe med tre sockerbitar i. Han heter Sam, är arton år gammal röker lite för mycket cigaretter och dricker alltid sitt kaffe, svart.
Och kallt.
Hon låter Passagerare stå på repeat. Och låter dagen försvinna mellan träden.
Och skriver med kulspetspenna i blocket, "Det gör ont i mig, gör det ont i dig? Är det sant som de säger att man vänjer sig?"
Sam hade svarat nej på den frågan. Man vänjer sig aldrig någonsin.
Men det vet ju inte Hon.
jag minns vad jag minns och jag har glömt vad jag glömt, det behöver inte ens ha hänt.
Jag köpte jag en halsduk som mer liknade en filt. Tänkte att den kunde värma mig.
Nu när det är så kallt överallt.
Men den värmde ju inte hjärtat.
river en vacker dröm.
Det är något med den här staden,
Som skrämmer mig,
som gör att det skaver inombords,
som gör att hjärtat brister i tusentals bitar,
som gör att jag hatar att vara sjutton,
som gör att jag känner mig förlorad,
som gör att jag känner mig så fruktansvärt liten
som gör att jag känner mig som ingen,
Ingen alls.
Den här staden får mig att känna mig så ensam.
Den här staden gör så att jag bara vill fly.
Här ifrån.
Och
kanske, aldrig mer komma tillbaka.
Jag vet inte om jag klarar en månad, en vecka eller ens en dag till.
I den här staden som jag redan trampat sönder.
gold teeth and a curse of this town is all in my mouth only i don't know how it got out dear.
Vi var aldrig varandras men jag var alltid hans om han ville.
Jag undrar om han visste det.
19.27
and there's a first time and a second time, you've got to hold on.
För henne är han bara ett svart moln.
Så rätt.
Men ändå så fel...
can you feel the pulse my heavy heart race?
now I don’t know where I am, I don’t know where I’ve been, but I know where I want to go.
Det är sju månader snart.
Sju jävla månader.
Sen, du sa att du inte ville vara med mig längre.
Jag gav det dyrbaraste jag hade, rakt ut.
Till honom.
Han tog det.
För jag trodde han skulle ta hand om det.
För jag litade på honom.
Han tog det och kastade det i marken.
Det gick i tusen bitar.
Mitt hjärta.
Jag tänker på det ofta.
Och ibland tappar jag fotfästet, stänger in mig.
Gråter. Ingen ser.
Jag vill inte att någon ska se.
Jag vill inte att någon ska märka.
Det.
För jag vill inte vara hon.
Hon som aldrig börjar om och börjar andas på riktigt igen.
Men.
Det händer inte så ofta längre, som för sju månader när du sa.
Det.
Nu tänker jag mest på det som ett fint litet bokmärke.
Så man inte glömmer vart man är.
Jag vill inte glömma det vi hade.
Men nu får det ligga där.
För jag ska bli stark igen.
i would trade away the stars and moon. if you came back soon, my darker days would all be gone.
Ända sedan han stängde ytterdörren till hennes tegelhus en
morgon har hon inte kunnat slutat tänka på honom.
Hur hans yvriga hår stod åt alla håll,
efter en natt i hennes famn.
Två själar trängandes i en 90 centimeters säng. Jämna andetag
och kall andedräkt i nacken.
I en annan stad, i en annan tid går de på upplysta folktomma
gator hand i hand en junikväll och en stjärnklar himmel.
Och hon kan inte låta bli att tänka
Too die by your side is such a heavenly way to die.
