du och jag är av samma sort / var vi än är längtar vi alltid bort I
Utanför hennes fönster dansar höstlöven en kall september natt,
innanför stängda dörrar dansar hon.
Trots att det skaver i bröstkorgen. Och de skrivna orden i papperskorgen.
Det är så tyst att det skaver i öronen.
Han är egentligen ingen alls. Men han önskar,
att han var något för någon ibland. Ibland ramlar han omkring på folktomma gator,
tänder cigarett efter cigarett. Men oftast önskar han mest av allt att det var en hand.
Att hålla.
Han har smala underarmar och tretton födelsemärken, från armbågen och ner.
Hon läser ofta i böcker om pojkar som honom. Hon vet de finns på riktigt,
han är bara vilsen och har inte hittat henne än.
Men det har gått för lång tid utan något har hänt i hennes liv. Hon vill ha orden.
Hon vill ha armar. Hon vill ha läppar. Hon vill ha någon. Honom. Hon vill ha allt.
Ja, exakt allt.
Hon vet bara inte att han tänker. På någon, som henne ibland. För han vill exakt det där.
Som hon vill.
Hon heter Nora, är sjutton år gammal lyssnar på Kent lite för mycket och dricker alltid sitt kaffe med tre sockerbitar i. Han heter Sam, är arton år gammal röker lite för mycket cigaretter och dricker alltid sitt kaffe, svart.
Och kallt.
Hon låter Passagerare stå på repeat. Och låter dagen försvinna mellan träden.
Och skriver med kulspetspenna i blocket, "Det gör ont i mig, gör det ont i dig? Är det sant som de säger att man vänjer sig?"
Sam hade svarat nej på den frågan. Man vänjer sig aldrig någonsin.
Men det vet ju inte Hon.
Kommentarer
Postat av: nelly
har du skrivit det där?
Postat av: emmie
ja. det har jag.
Postat av: camilla
du är så brabra emmie, så otroligt fint!!!
Postat av: issa
brabrabrabrabra!
Postat av: sandra
Så himla fint! Nora, hon är som jag, fast mest som du. Du är bra, mycket bra! <3 puss
Trackback
